Efter gårdagens
bejublade insats av Zlatan och gänget på den nya nationalarenan och kort efter
den stora ”Bragden i Berlin”, har vi inte kunnat låta bli att snegla lite på bruket
av metaforer i pressens sportspalter. Och jämför man engelska och svenska sportjournalisters
målande uttryck, så finns både likheter och skillnader.
En metafor (av grekiskans
metaphora, som betyder ungefär ”att bära över” eller ”överföring”) är
ett bildligt uttryckssätt där ett begrepp tillfälligt byts ut mot ett annat begrepp
som liknar det ursprungliga: t.ex.
fotbollsfeber
eller
börskrasch. Särskilt inom sporten
finns en mängd typiska metaforer som har blivit så vanligt förekommande att de knappast
längre kan betraktas som metaforer. De ingår i sportspråkets normala lexikon:
anfall, försvar, kapten, skott, osv. Sådana
metaforer kallas för dolda metaforer. I motsats till dessa finns de öppna
metaforerna, som gör en tydlig skillnad mellan det bildliga och det faktiska:
Ranégie … serverade ett inlägg … (
Expressen).
De dolda metaforerna förekommer frekvent både i svenska och engelska
artiklar, och där är just krigsmetaforerna klart vanligast. Matcherna likställs
ofta med ett krig, spelarna krigar om bollen och spelplanen är ett slagfält. Att man sedan, beroende på
vilket lag man håller på, väljer olika metaforer för att ge uttryck för vitt
skilda känslor är förstås logiskt. Efter Sveriges upphämtning i VM-kvalmatchen
mot Tyskland i oktober beskrevs matchen förklarligt nog av svenskarna som ett mirakel, men av tyskarna som en mardröm.
Men där svenska journalister och rubriksättare oftare tycks hålla
sig till metaforerna är den engelska pressen inte främmande för att ta till rena
ordvitsar och allegorier. I svensk press är Zlatan t.ex. en
magiker som
sänkte England (
Göteborgs-Posten).
Hans
fyrverkeri gav svar på tal (
Sportbladet) och hans 2-2-mål var
en femstjärnig volleybomb (Sportbladet).
Engelska
The Sun skrev efter Sveriges
VM-kvalmatch mot Tyskland häromsistens
Don’t
mention the four, en anspelning på John Cleeses klassiska replik ”Don’t
mention the war” i kultserien
Pang i
bygget. Idag lyder rubrikerna bland annat
Zlat’s entertainment och Z over heels (vilket förstås anspelar på Zlatans otroliga cykelspark –
overhead kick på engelska – och det
engelska uttrycket
head over heels).
I
Mirror fortsätter det i samma stil
med
Take Zlat! och Ibra-cadabra.
Men man kan ställa sig frågan om det finns någon gräns för hur
långt tidningarna kan gå med sina ordvitsar och metaforer innan läsarna bara
tycker att det blir fånigt? Och nog är det så att vissa ord uppenbarligen har fått
slösa mer på bläcket än andra. Finns det till exempel någon som ens höjer på
ögonbrynet längre när en kvällstidningsrubrik använder efterledet –chock på löpsedeln? Bara
uppseendeväckande räcker inte längre. Bara vitsigt räcker inte heller. Svenska
läsare är smartare än så. Har Zlatan briljerat igen? Då duger det inte längre att
bara klämma in zå många z zom möjligt i rubriken för att zälja zin
kvällztidning. För det har vi redan zett.